Västgötagården - nationens hem

Den 8 maj 1954 invigdes Västgötagårdens äldsta hus vid Tornavägen, med gatunummer 17. Snabbt förstod man att ytterligare ett hus behövdes för de allt fler västgötska studenterna och 1958 stod det andra huset klart. Ursprungligen var det tänkt att även detta hus skulle uppföras i handslaget tegel. Detta visade sig emellertid bli för dyrt och istället fick det bli en putsad fasad. Husen är ritade av den välrenommerade arkitekten Ivar Tengbom, upphovsman till exempelvis Stockholms konserthus. Enligt historieskrivningen ska de två huskropparna symbolisera en västgötsk bondgård med boningshus och lagård.

År 1993 genomfördes en omfattande renovering. Nu fick varje studentrum egen dusch och toalett, istället för en gemensam toalett i korridoren. Vidare gjordes köken moderna och funktionella. Boendeytan utökades genom att tredje våningen på 17A och 19 fick loftlägenheter. Under senare år har såväl badrum som kök bytts ut – idag stoltserar de senare alla med genuin västgötsk kvalitet i form av Kvänumkök.

något om husens tillkomst

Redan 1946 hade man i nationen börjat diskutera byggandet av ett studentbostadshus, inspirerade av Akademiska Föreningens (AF) nya bostäder och av Värmlands Nation, som var den första nation som kunde inviga ett eget nationshus. Intill dess hade nationerna, till skillnad från Uppsala med dess gamla tradition av nationshus, enbart förfogat över lokaler på AF för sammanträden och samkväm. När diskussionerna landat i ett beslut om att man skulle bygga ett eget hus gällde frågan var det skulle ligga. När Lunds stad erbjöd en tomt vid Tuna Park, så blev denna inte omedelbart accepterad. Tomten ansågs vara alltför ocentralt belägen, och somliga befarade att det skulle bli svårt att locka studenter till en så avlägsen plats.

Under ledning av nationens outtröttlige inspektor Ragnar Bring (inspektor 1939-62) startades en utomordentligt effektiv insamlings- och påtryckargrupp och 1950 trycktes ett ”Upprop för insamling för byggande av ett Västgöta nations i Lund studenthem”. Man konstaterade bland annat att det var ont om studentboenden och att existerande privata rum ofta var olämpliga ”ur ljudisolerings- och hygienisk synpunkt”. Uppropet var undertecknat av Ragnar Bring och dåvarande kuratorer, med instämmande från bland andra hertigen av Västergötland, Prins Carl, landshövdingarna Carl Mannerfelt i Mariestad och Arvid Richert i Vänersborg, biskoparna i Skara och Göteborg samt AF:s ordförande.

Bland dessa prominenser hade Arvid Richert, hedersledamot av nationen och tidigare diplomat, åtagit sig att vara ledare för insamlingen och han tog hjälp av den kände industrimannen i Borås, Arthur ”Arta” Andersson. Tillsammans med Ragnar Bring reste de kors och tvärs över landskapet och uppvaktade industrimän, bankmän och politiker. Uppenbarligen visste ”Arta”, med ett stort kontaktnät i västgötska industrikretsar, och den världsvane Richert både var givmilda västgötar stod att finna och hur en västgötsk förhandling skulle gå till. Insamlingsresultatet var överväldigande: man samlade ihop 400 000 kronor – vilket kanske inte låter så mycket idag, men då ska betänkas att en ny Volvo på den tiden kostade 7000! Pengarna, och andra donationer i form av inredningar och porslin, räckte hur som helst till att bekosta det nya, ståtliga huset. Ivar Tengboms (bördig från Västergötland, professor och generaldirektör för Kungliga Byggnadsstyrelsen) arkitektinsats var kostnadsfri, liksom inredningsarkitekten Astrid Sampes, ansvarig för inredningsdesignen. Med, för att citera Västgötagårdens jubileumsskrift från 1995, ”välfyllda fonder, med vackert belägen tomt, med namnkunniga arkitekter och med generösa donatorer fick Västgöta nation till sist sitt studenthem, vackert och välutrustat med för den tiden synnerligen hög standard”.

Även 1957-58, då det nya huset var under byggande, företogs ”tiggarresor” till hembygden, återigen med gott resultat. Rörstrand, under direktören Fredrik Wehtje, bidrag också denna gång med hela serviser blått Ostindiaporslin till samtliga kök. Även denna gång leddes resorna av inspektor Bring, nu i sällskap med proinspektor Ulf Persson och kuratelsmedlemmar. Landshövding Richert bidrog med rekommendationsbrev. Han hade vid denna tid blivit ordförande i Stiftelsen Västgötagården, som bildats för att förvalta de medel som skänkts till Västgötagården, och som nu styr verksamheten och sköter husens alla affärer.

renovering, ombyggnad och underhåll

Den omfattande renoveringen 1991-1993, som verkligen behövdes efter 40 års studentlivsslitage, initierades och översågs av inspektor Olof Wärneryd. Den ledde till en kraftfull standardförbättring. Korridorerna, totalt nio, hade sedan husets tillkomst duschrum och toaletter för rumsinnehavarna att dela på. I källaren fanns därtill en fin bastu. Renoveringen vid 1990-talets början innebar att alla enheter, även enkelrummen, fick egna badrum med toaletter. Korridorköken utvidgades med det utrymme de tidigare duschrummen haft. På tredje våningen fick de flesta rum sovloft. I källarplanet fick nationen en ljusare expedition genom att en amfiteater anlades utanför expeditionen och de tidigare källarfönstren därmed kunde ersättas av normala fönster. Den tidigare vaktmästarbostaden byggdes om till nya singelenheter. Denna omfattande renovering genomfördes av stiftelsen med hjälp av dess starka ekonomi och nya fördelaktiga lån så att betydande hyreshöjningar kunde undvikas. Icke desto mindre – och även på grund av att renoveringen inte alltid utförts på ett önskvärt sätt (bland annat tenderade badrummens kakelplattor att trilla ut) – är huset i behov av kontinuerligt underhåll. I dagsläget brukar stiftelsen avsätta cirka 700 000 SEK/år för underhållskostnader. Stiftelsen bistår dessutom nationen i dess förbättringsarbeten. Vid större insatser, till exempel nya klubbkök, tar stiftelsen således lån, som nationen sedan betalar av över ett antal år enligt avtal.

nation och hus

Stiftelse och nation står alltså i ett slags symbiotisk relation. Huset är till för nationen och dess medlemmar, samtidigt som stiftelsen bevakar hyresgästernas, de innevarande och de framtida, intressen. Nationen är en stor hyresgäst och den absolut största användaren av husets lokaler. Samarbetet är synnerligen gott. Ibland – men inte ofta – går intressena åt olika håll men vi lyckas alltid nå lösningar som båda parter är nöjda med. Förhandlingarna är problemlösande, snarare än konfliktinriktade. Den nära och vänskapliga relationen understryks också av att husförmännen sitter med i nationens seniorskollegium och av att nationen är rikligt representerad i stiftelsens styrelse. Under årens lopp har denna styrelse alltid och med kraftig majoritet bestått av tidigare och nuvarande nationsaktiva. Västgötagården är sedan 65 år tillbaka nationens hemvist och högsäte och så länge huset håller stilen kommer också nationen att ha de bästa förutsättningar att göra det i ytterligare minst 350 år.

-Ole Elgström
Inspektor 1999-2009 och ordförande i Stiftelsen Västgötagården

Denna text återfinns även i Västgöta nations jubileumsbok från 2019: Den västgötska andan, Lund: Westrogothica förlag.